Förskolans vägledning i England uppmuntrar vuxna att prata med små barn om deras vardagliga sätt att jämföra storlek, längd, vikt och volym. Det står bredvid räkningen eftersom mätning är där talen möter den fysiska världen.
Forskare som kartlägger hur barn lär sig matematik, till exempel Clements och Sarama, beskriver tidig matematik i termer av lärandebanor: följder av steg som bygger på varandra. För mätning är en naturlig startpunkt enkel, direkt jämförelse.
Stegen barn går igenom
- Lägga märke till en egenskap: den här pinnen är lång, den här väskan är tung.
- Jämföra direkt: ställa två leksaker bredvid varandra för att se vilken som är längst, hålla en sak i varje hand.
- Ställa upp rättvist: lära sig att ändarna måste börja på samma ställe för en rättvis jämförelse.
- Vardagliga enheter: ”Bordet är sex händer långt.” Barn lär sig att enheterna måste vara lika stora och inte lämna några glipor.
- Standardenheter: linjaler, vågar och mätkannor kommer senare och blir mer begripliga efter stegen ovan.
Vardagliga mätidéer
Längd: vem har längst sko? Ställ familjens skor i rad från kortast till längst. Mät soffan i fotsteg.
Vikt: vilket är tyngst, äpplet eller bananen? Håll ett i varje hand och kontrollera sedan med en enkel balansvåg eller köksvåg.
Volym: badet och diskhon är perfekta. Vilken kopp rymmer mest? Hur många små koppar fyller den stora kannan?
Tid: ”före”, ”efter”, ”längre” och ”kortare” är också mätord, och ett timglas gör tiden synlig.
Samtalet är den hemliga ingrediensen
Barn lär sig mätningens språk genom att höra det i sitt sammanhang. I stället för ”stor” om allt, prova det exakta ordet: hög, bred, tung, djup, full. Fråga ”hur kan vi ta reda på det?” i stället för att ge svaret.
Ett överraskande resultat, som att ett högt smalt glas rymmer mindre än ett lågt brett, är en gåva: låt barnet undra över det.