Subitisering (av ett latinskt ord som betyder ”plötsligt”) är förmågan att se hur många som finns i en liten grupp utan att räkna. De flesta vuxna gör det direkt för mycket små grupper.
För små barn är det en färdighet som går att lära sig, och den stöttar i tysthet addition, subtraktion och förståelsen av att tal består av mindre delar.
Vad vägledningen säger
Development Matters, det engelska utbildningsdepartementets vägledning för förskolans läroplan, beskriver hur tre- och fyraåringar utvecklar snabb igenkänning av upp till tre saker utan att räkna. Målet (Early Learning Goal) för slutet av Reception i England omfattar subitisering upp till fem.
Redan bebisar visar en viss känsla för antal: en studie fann att spädbarns känslighet för skillnader i antal vid sex månader hängde samman med deras matematiska förmåga vid tre och ett halvt års ålder. Subitisering bygger vidare på den naturliga utgångspunkten.
Två sorters subitisering
Att se tre med en blick är en färdighet. Att se sex på en tärning som ”tre och tre” är en annan: att känna igen små grupper och sätta ihop dem. Den andra sorten är en bro till addition och till talkamrater, så det är värt att peka ut de mindre grupperna du ser.
Lekar som bygger förmågan
- Tärningar och dominobrickor: fråga ”hur många?” innan barnet börjar räkna prickarna.
- Blixten: lägg några knappar under handen, lyft den en sekund och täck igen. Hur många?
- Fingerblixt: visa fingrar en kort stund och fråga efter antalet, byt sedan roller.
- Mellanmålstallrik: lägg russin i ett tärningsmönster och sedan utspridda. Vilket är lättast?
- Leta på promenader: tre fåglar på en ledning, två hundar, fyra fönster.
Håll det snabbt och snällt
Korta stunder fungerar bäst: en minut eller två åt gången. Om barnet räknar i stället går det bra; prova bara samma mönster igen senare. Börja med ett, två och tre i välbekanta mönster innan ni går vidare till fyra och fem.